Related Paintings of unknow artist :. | det var med den baten som prellano och hans 50 foljeslagare gjorde sin fard till amazonflodens mynning | Greek Woman at the Bath | Arab or Arabic people and life. Orientalism oil paintings 534 | Offering of the Keys | Alexander fights a Monoceros |
Related Artists:
DOMENICO DI BARTOLO
Italian Early Renaissance Painter, 1400-ca.1447 was an Italian painter of the Sienese School. He was born in Asciano. According to Vasari, he was a nephew of Taddeo di Bartolo. He was employed by Vecchietta in the masterpiece fresco The Care of the Sick in the Pellegrinaio (Pilgrim's Hall) of the Ospedale di Santa Maria della Scala in Siena[1]. It portrays wealthy donors visiting the hospital to men washing the ill, and a fatty friar hearing confession. In 1434,
tidemand
Tidemand kom vid 17 års ålder till Köpenhamns konstakademi, studerade där i fem år, tänkte sedan utbilda sig till historiemålare i Munchen, men valde i stället på en kamrats råd Dusseldorf till studieort och reste dit 1837. Han blev elev av Theodor Hildebrandt, men tog tidigare intryck av Carl Friedrich Lessings relativt realistiska historiemåleri. Hans första större målning behandlade ett svenskt ämne, Gustaf Vasa talar till dalkarlarna vid Mora (1841). Målningen inköptes av Rhens och Westfalens konstförening samt förskaffade Tidemand ett resestipendium från Norge och beställning på en altartavla till Vor Freisers kirke i Kristiania. Han reste sedan till Munchen och Italien, återvände till Norge på ett kort besök sommaren 1842, gjorde en studieresa i fjälltrakterna för att samla material till en påtänkt fosterländsk historiemålning, men kom nu till klarhet över sitt mål. Han ville, som han själv yttrat, skildra detta kraftiga naturfolks karaktär seder och vanor. Hans första tavla i detta syfte var Sagoberätterskan 1844, inköptes av drottning Josefina och förskaffade konstnären medlemskap av svenska konstakademien. Efter nya studieresor i Norge målade han Söndagskväll i Hardanger köptes av Oscar I, på slottet i Kristiania och Gudstjänst i en landskyrka. Han bosatte sig 1845 på allvar i Dusseldorf och vann snart ett namn genom de norska bondelivsbilderna. Samma år målade Tidemand i samarbete med Hans Fredrik Gude den romantiska Brudefärden i Hardanger. Revolutionsoroligheterna hade vid denna tid drivit de norske konstnärerna hem till Norge, och det såg ut, som skulle konsten nu bli rotfäst i hemlandet. Impulsen till en nationell konst gavs, men då lugn åter inträdde, återvände konstnärerna till utlandet. Under de närmaste åren målade Tidemand för det av Oscar I uppförda lilla lustslottet Oskarshal, som pryddes av uteslutande norska konstverk, serien Norskt bondeliv. Hans sista arbete var förstudier till en aldrig utförd historiemålning, Kristian IV grundlägger Kristiania, beställd av Oscar II. Tidemand skapade även tre altartavlor. I samarbete med Gude målade han Afton på Kröderen (1849), Ljustring (1850), Likfärd på Sognefjorden (1853), Fiskare i fara (1859), med Sophus Jacobsen Lappar på renjakt (1873) och med Morten M??ller Sinclairs landstigning i Romsdalen (1875). Han blev av sin samtid hyllad som Norges främsta representativa konstnär. Hans betydelse ligger i att han i sin konst gav uttryck åt det nationella uppvaknandet i sitt hemland. På samma gång föreställde han det norska folket för den stora allmänheten i utlandet. I Tyskland betraktades han som en av de främsta representanter i samtidens konst. Han fick många utmärkelser såväl i Tyskland som i Paris och i England, och hans arbeten såldes till höga pris. Sina mest omtyckta målningar upprepade han med tillhjälp av flera medhjälpare gång på gång, några i ända till 12 exemplar. Många av hans arbeten är återgivna i kopparstick och litografi. L. Dietrichson utgav Adolph Tidemand, hans liv og hans værker (2 delar, 1878-79).
Francois Gerard
French Neoclassical Painter, 1770-1837 was a French painter born in Rome, where his father occupied a post in the house of the French ambassador. His mother was Italian. François Gerard was born in Rome, on 12 March 1770, to J. S. Gerard and Cleria Matteï. At the age of twelve Gerard obtained admission into the Pension du Roi in Paris. From the Pension he passed to the studio of the sculptor Augustin Pajou which he left at the end of two years for that of the history painter Nicolas-Guy Brenet, whom he quit almost immediately to place himself under Jacques-Louis David. In 1789 he competed for the Prix de Rome, which was carried off by his comrade Girodet. In the following year (1790) he again presented himself, but the death of his father prevented the completion of his work, and obliged him to accompany his mother to Rome. In 1791 he returned to Paris; but his poverty was so great that he was forced to forgo his studies in favor of employment which should bring in immediate profit. David at once availed himself of his help, and one of that master's most celebrated portraits, of Le Pelletier de St Fargeaumay, owes much to the hand of Gerard. This painting was executed early in 1793, the year in which Gerard, at the request of David, was named a member of the revolutionary tribunal, from the fatal decisions of which he, however, invariably absented himself. In 1794 he obtained the first prize in a competition, the subject of which was The Tenth of August, and, further stimulated by the successes of his rival and friend Girodet in the Salons of 1793 and 1794, Gerard (nobly aided by Jean-Baptiste Isabey, the miniaturist, produced in 1795 his famous Belisaire. In 1796 a portrait of his generous friend (in the Louvre) obtained undisputed success, and the money received from Isabey for these two works enabled Gerard to execute in 1797 his Psyche et l'Amour (illustration). At last, in 1799, his portrait of Madame Mere established his position as one of the first portrait-painters of the day. In 1808 as many as eight, in 1810 no less than fourteen portraits by him, were exhibited at the Salon, and these figures afford only an indication of the enormous numbers which he executed yearly; all the leading figures of the Empire and of the Restoration, all the most celebrated men and women of Europe, sat to Gerard. This extraordinary vogue was due partly to the charm of his manner and conversation, for his salon was as much frequented as his studio; Madame de Staël, George Canning, Talleyrand, the Duke of Wellington, have all borne witness to the attraction of his society. Rich and famous, Gerard was stung by remorse for earlier ambitions abandoned; at intervals he had indeed striven to prove his strength with Girodet and other rivals, and his Bataille d'Austerlitz (1810) showed a breadth of invention and style which are even more conspicuous in L'Entree d'Henri IV Paris (at Versailles), the work with which in 1817 he did homage to the Bourbons. After this date Gerard declined,